det förflutna har
spårat upp mig
knuffat omkull mig
fångat mig

mina knän bär röda skrapsår
mina handflator svider
men jag hittar inte det plåster
som kan gömma smärtan
ersätta den med
något
som inte gör lika ont

jag vänder inte huvudet
blickar istället upp
bort
och låter mig
hypnotiseras
tillintetgöras
förfasas

över att jag fortfarande
kan höra
däcken knastra emot gruset
att jag utan besvär
kan känna doften
av rostig metall
och gummi  

och jag inser
att jag  inte kan
komma loss
vända om
blicka framåt

förrän jag har stigit upp

på det förgångnas
röda cykel