Jennie Sandahl. Februari 2004

Det är något speciellt med att vara arbetssökande. Man lägger sig när andra redan har somnat och kliver upp när alla andra redan har gått, det är lite som att bli tolv år igen och för första gången vara ensam hemma.

Frukosten kan man gott och väl lägga ner över en timme på då man egentligen inte har något bättre för sig än att skära ut små gröna figurer ur gurkan och kasta cornflakes på tapeten för att se om de fastnar.

Men tro inte att man blir dum bara för att man är arbetssökande, nej, aldrig förr har man haft så mycket tid över till att läsa varenda spaltmeter i tidningarna, allt ifrån dagens namn till reklamen för gödsel på sista sidan.
För att inte tala om hur mycket energi man lägger ner på Tv-tablån! Den kan man rabbla både framlänges och baklänges när man är klar.

När hela frukostproceduren är avklarad har mjölken surnat och smöret härsknat och magen kurrar lika högt som den gjorde innan man började.
Resten av dagen förflyter som en dimma där man snubblande tar sig fram mellan tv-apparater och kylskåp, viker flygplan och sorterar strumpor efter färgkombination.

Bara en sådan sak som att ta sig ut och handla. Man startar dagen innan med att inspektera de skrynkliga äpplena och den gröna osten och gör sedan upp en fin och rättstavad lista med vad som behöver köpas: linser, potatis, kikärter och en och annan palsternacka.
Men ibland drar man till med en matsked grädde i linsröran och brädar palsternackan med ett halvt hekto plockgodis. Det kallar jag lycka.

På kvällen när listan är klar ligger man och stirrar i taket och funderar på om man ska byta kikärterna emot en påse morötter och om man ska cykla eller åka buss till affären.
Man är så ivrig att få komma ut att man nästan ställer klockan på ringning.
Det är då man inser att det är dags att skaffa sig ett liv.

Väl framme på Konsum öppnar man dörrarna så där vördnadsfullt, som om det är julafton och självaste tomten knackar på dörren. Man svävar som på moln, smeker mjölkpaketen vid kyldisken och slår kullerbyttor av lycka när man ser att det är extrapris på formfranska.
Att det är kö när man kommer fram till kassan spelar ingen roll, man är helt enkelt alldeles för hög av lyckorus.

Att vara arbetssökande är ett heltidsjobb.

Men när kommer lönen?