Jennie Sandahl. Februari 2004.

Kvinnan på bussen har knallröda vantar.

Alldeles för stora tumvantar som kliar så fort hon tar på sig dem. Hon skulle kunna slänga dem, eller klippa av tummarna, sprätta upp handflatorna, låta det ulliga röda garnet tvinnas upp i små fula, röda trådar. Men hon är rädd för att bli kall om fingrarna, att hon ska få ledgångsbesvär som faster Ruth eller förfrysa sig och bli tvungen att amputera ett finger, eller hela handen, av någon läkare som inte ens kan uttala hennes namn. Som inte ens kan svara på varför ull kliar.

Hon sitter med benen i kors och håller händerna alldeles stilla, i den ena har hon en tygkasse ifrån Ica, i den andra bara luft.

Kvinnan på bussen tänker att hon hatar sin näsa. På alla gånger som Arne Karlsson i 4B har kallat henne ”gristryne”, på när hon jobbade som kassörska på Konsum och ingen ville sitta bredvid henne i fikarummet. På den gången hon snubblade mitt på torget och tappade två av bibliotekets böcker i en vattenpöl, så att hela världen kunde se vilket misstag biblioteket gjorde som lät henne låna sådana fina böcker.

Stora runda glasögon med rosa bågar täcker hennes smala ögon och får hennes ansikte att bli onormalt runt, som en fotboll utan sömmar. Men det har ingen vågat säga till henne.

Det immar igen på fönstret och hon skäms för att hon måste andas så synligt. 

Bussen stannar och en äldre man kliver på. Hastigt lägger hon tygkassen på sätet bredvid för att tydligt markera att ”här finns det inte plats för någon mer”. För vad annat kan hon göra när hon inte ens vet vem hon är eller vart hon är på väg. Dela sitt utrymme med en främling?

Det står en man på en busshållsplats. En man som egentligen inte finns. Varje dag, nitton minuter över åtta, står han där vid sidan av bensinstationen och väntar. Väntar på att någon ska komma, på att något ska ta på honom, andas in honom och kanske nicka som att visa att "hej, för mig är du i alla fall synlig".

Han står blickstilla, rör inte på sina korviga armar eller sina korta ben, blinkar knappt och har hela tiden blicken fäst på reklampelaren på andra sidan vägbanan. ”Bananer, 9,90 kr/hekto.” Men vad gör man med ett hekto bananer när man inte finns?

Det är februari och svart snö sörjer längst vägkanten, faller på knä runt bensinmackens pumpar och visar inga tecken på att ge upp sin campingplats över staden. Inte idag, och inte än på många kalla månader ska solen våga sig fram och slåss med varma knytnävar emot frusna kinder.

Det är tyst, så där sövande tyst så att varje andetag hörs som en snöslunga, ett rop efter ny luft som inte känns lika tung. Inte lika klibbig.

Buss 56 kränger hit och dit, far över på andra sidan mittlinjen och plöjer igenom den svarta sorgekanten av snö längst vägbanan. Passagerarna håller sig krampaktigt fast i armstöd och lortiga täckjackor, men ingen säger något och inga blickar möts.

Svettdroppar bryter fram i pannan på farbröderna som sitter längst fram, men det är fortfarande så tyst att chaufförens nynnande på "främling" börjar eka och förvandlas till ett inferno i passagerarnas hörselgångar.

Någon med barnvagn vågar sig på ett fumligt "men hur han kör" men möts bara av tysta blickar som under tunga ögonlock skriker "och vem är du att tala?".

Det gnisslar i underredet och knäpper i metallen när bussen kränger hit och dit och plöjer igenom snöslask och vattenpölar. Någons Icakasse tippar och apelsiner och tamponger och formfranska blandar sig med brunt snöslask och rullar ut över gången. Någon rodnar och önskar att hon inte fanns.

Chauffören börjar trumma med fingrarna på ratten och höjer sitt nynnande till ett kraftigt hummande, så högt och stilfullt att man kan tro att Carola själv sitter vid ratten.

Klockan är trettiofem minuter över åtta och än är ingen död.

Ännu står det en man vid en busshållsplats, förundrat stirrandes på en reklamskylt, med armarna hängandes vid sidorna och benen brett isär. Hans hår är blekt av solen och så sprött att ett enda felriktat andetag skulle kunna bryta hans hårstrån i tusen små, orangea flagor.

Det sägs att han väntar på någon som aldrig kommer. Någon som kan ta hans bleka hud och smala nästipp, som kan rycka av honom hans turkosa täckjacka och gröna manchesterbyxor och knöla ihop honom till en papperstuss och kasta honom i närmaste papperskorg.

Det är tomt under hans ögonlock och han kan inte höra mer än sina egna andetag. Kanske för att han sedan länge är fast bakom sig själv och sina gröna manchesterbyxor och inte kan gå framåt utan att snubbla på sin egen sorg. Därför blir han kvar där han är.

Det gnisslar av metall som smeker metall när en buss bromsar in på andra sidan vägen och släpper av två passagerare, en kvinna och en pojke.

Mannen på busshållsplatsen kommer aldrig få veta att pojken som just hoppade av kommer bli slagen av sin far när han kommer hem eller att kvinnan som går bakom, med nedböjt huvud, har stadens rundaste ansikte. Inte heller kommer han att förstå varför kvinnan helt plötsligt släpper taget om sina knallröda vantar och låter dem falla till marken. Med ett leende.

Från andra hållet är buss 56 på väg att stanna vid samma hållplats, men någon skriker ”jag tryckte fel”! och bussen ökar farten.

Elementen är fullt påslagna och människor svettas och kliar sig innanför ulliga mössor. Någon tänker på gårdagens hockeymatch och någon är så kissnödig att varje gropighet i vägen är blir till en utmaning.

Chauffören är inne på slutklämmen på ”främling” och tar i så högt att en finnig tonåring längst bak i bussen är tvungen att höja volymen på sin Walkman. Men ingen säger något.

Förutom sången är det knäpptyst i bussen och ingen vet att om tjugoen sekunder är bussens framruta täckt av blod och hälften av passagerarna så chockade att dom antingen har kissat på sig eller bitit hål i sin egen tunga.

Mannen på busshållsplatsen står inte längre kvar. Han har lämnat sina fotspår och vågat sig bort. Det här är första morgonen på åtta år som han lämnar sin plats innanför hållplatsens glasrutor, och han är inte ens rädd.

Det börjar bli varmare i luften och varje gång han andas in rycker det till i hans mungipa. Han blinkar tre gånger snabbt, sedan tre gånger långsamt och tittar sedan nedåt på sina skor. Så upprepar han proceduren, om och om igen, som om det är hans enda sätt att hålla sig kvar i det som är verkligt.

Något knallrött och mjukt på andra sidan vägen har fångat hans uppmärksamhet, väckt honom ur sin förlamning. Och det är dit han är på väg.

Mannen blinkar tre gånger på raken, men det finns inget i hans blick som tyder på att han inom loppet av fem sekunder ska ligga på gatan, med det högra benet vridet bakom sin egen rygg och med ögonen vidöppna emot den ständigt fallande snön.

Inte heller kan sju främlingar på en buss ana att de efter denna dag kommer att heja på varandra och kalla varandra för ”vänner”, att en chaufför vid namn Bertil kommer att stå på Folkets hus scen, inför tvåhundrafemtio personer, och framföra Carolas ”främling”.

Och aldrig någonsin kommer en kvinna, som en gång hade knallröda vantar, få veta att det var hennes beslut om att våga börja om som gav hela den här historien sin början. Och sitt slut.