Jennie Sandahl 

Inledning

Jag tror att hon ler, men jag är inte säker. Tanten med den stora hatten skymmer sikten och bildar ett skuggparti stort som en genmanipulerad köttbulle mitt på bussfönstret. I utkanten av tantens kolossala huvudbonad kan jag ändå se större delen av flickans ansikte. Hennes rödmålade läppar speglar av sig i mitt fönster. De lyser i glaset och bildar skuggspel och lustiga formationer på lyktstolparna utanför, de försvinner i solen och tittar fram när bussen slukas av en tunnel. Ett melankoliskt skådespel.
Flickan med de röda läpparna är dotter till en förmögen arab, uppfödd i siden och persiska spetsar, rik som få men olycklig som många. Tanten med köttbullshatten, hon är farmor till hundraåtta barnbarn. Hon bor på landet, älskar extremskidåkning och att hoppa fallskärm. Och ser du han, mannen med de utslitna skorna, han är finansman, högt uppsatt, behöver aldrig gå hungrig, men är ständigt sömnig. Och farbrorn med systemkassen i knäet, på sätet framför, han är spion för underrättelsetjänsten, ständigt förklädd till luffare.

Min buss är inte som andra. Det har den aldrig varit.

Kapitel 1

Han måste köra minst 130 idag, Arnold. Ja, han heter så, busschauffören med de tjugotre centimeter tjocka glasögonen.

Kanske är det därför han inte ser hastighetsmätaren, för att glasen har förblindat honom. De borde förbjuda progressiva glas, i alla fall när det gäller nationens säkerhet i buss 103. Förresten så har han varit blind en gång, Arnold. Frätande syra träffade honom i ögonen när han skulle rädda Amerikas president från att drunkna. Det är sant. Men nu är han inte blind längre, tack vare röntgenglasögonen.

Han är en trevlig prick, Arnold, den bästa chauffören man kan tänka sig. Visserligen missar han några korsningar ibland, och trampar på gasen istället för bromsen lika ofta som han glömmer att växla, men inte många kan köra så bra som han. Trots att han inte har fått sitt körkort ännu.

Men å andra sidan har ju varken jag, tanten med hatten, finansmannen eller spionen körkort. Det är ju därför vi åker med Arnold.

Ute börjar det skymma nu. Trottoarernas läslampor tänds, ett efter ett, och visar oss vägen ut genom staden. Jag bestämmer mig för att räkna skorstenar. Tjugofyratusentrehundraarton är mitt rekord. Det satte jag en kylig höstdag när frosten bildade vita stjärnor på fönstren och alla passagerare i buss 103 satt och skakade tänder så högt att lokalradions brus överröstades av löständernas klagan.

Arnold hade kört vilse, igen, och berövad stackars köttbullstanten på en hel timme av hennes tandläkartid. Vi andra hade suttit och lyssnat på en uppretad tant, som ingående hade försökt förklara florets betydelse för ömma tandhalsar, medan ytterligare femton minuter hade förspillts.  Ingen hade sagt något. Inte minst jag, som hade räknat ända upp till tjugofyratusentrehundraarton skorstenar.

Men idag är det varmt i bussen. Tidigare idag, innan vi passagerare hade klivit ombord, hade Arnold kommit på den suveräna idén att tända en brasa på instrumentbrädan. En och annan backspegel hade förstås strukit med, men en god smak på falukorven hade det blivit (enligt Arnold själv). Finansmannen, som alltid är först med att stiga på buss 103, hade beklagat sig över all rök, men Arnold som alltid har svar på tal, hade helt enkelt bjudit in finansmannen på en grillfest för två. Roligt hade de haft. Ätit upp all nödproviant och dansat korvboogie i mittgången. Det roliga hade dock utvecklats till att bli en försening på tre timmar och tjugofyra minuter.
Men somnat gott hade han gjort, finansmannen, med en grillkorv i mungipan.

Den finns många ståtliga skorstenar på den södra delen av staden. Mestadels små, ettriga skorstenar som inte gör annat än puffar ut tunna strimmor av rök hela dagarna. Ibland ser det ut som om de kommunicerar med varandra. En puff betyder ”jag har slutat röka”, två puffar betyder ”jag använder nikotinplåster”.

Vad enkelt det hade varit om det hade funnits skorstenar på indianernas tid. Då hade de sluppit göra upp eld varje gång de behövde skicka ut röksignaler.

Ibland undrar jag om utvecklingen har börjat från fel håll. Det mest logiska vore en nedräkning av åren, precis som på nyårsaftonen.

Ta t.ex. dinosaurierna. Om dom hade kommit i bakåtvänd ordning, dvs. efter oss människor istället för före, hade dom sluppit bli utrotade. För vi hade ju kunnat flytta dom, med stora lyftkranar, till Skansen. Och om The Big Bang hade kommit sist, då hade vi fått ett till jordklot som vi skulle ha kunnat sålt till de fattiga i världen. Men, man ska inte tänka så mycket, det säger Arnold. Han tänker inte alls.

Och just nu har jag ett rekord att slå.

Elva skorstenar, tolv, tretton…, jag tappar räkningen och måste börja om. Jag kommer upp till femtiofem men distraheras av tanten med köttbullshatten. Visserligen skulle jag kunna be henne att ta av sig hatten och placera den på ett något mindre skrymmande ställe i bussen, typ som i underredet eller på takräcket. Men jag tänker inte vända mig om. Äldre människor tar illa upp om man stirrar på dem. De kan tro att du är vegan eller huligan, och jag vill inte verka känslomässigt engagerad i såväl slaktade grisar som sport. Jag tänker inte skrämma tanten i onödan. En pacemaker går så lätt av på mitten, förstår du.

När det brusar till i högtalarna vet jag att det är Arnold som har en idé, igen. Och när Arnold har en idé är det bara att luta sig tillbaka, be en bön och hoppas på det bästa. För sådan är vår chaufför.

Och har jag inte rätt.

-          Spänn fast er ordentligt, för nu lyfter vi! Skriker Arnold och ger oss passagerare ett brett leende i backspegeln.

Den förklädde spionen skriker av förtjusning och tar fram sin super hemliga attachéväska (som ser ut som en systemkasse), ur vilken han plockar fram en högteknologisk infraröd kikare.

Jag spänner fast mig ordentligt för jag är trots allt ofrivilligt bekant med Arnolds körfärdigheter. Gult ljus betyder gasa, rött ljus betyder gasa ännu mera.

När vi kommer fram till rondellen lättar bussen från asfalten och tar vind under däcken. Köttbullstanten i sätet bredvid försvinner ner på golvet av trycket, och när jag är övertygad om att hon har försvunnit ner under motorrummet för gott dyker hon upp igen, skrattandes och vilt flaxande med armarna, med köttbullshatten på sned.

Jag passar på att se in i bussfönstrets spegelbild medan hatten är ur vägen och jag kan se att flickan har slutat le. De röda läpparna är hårt förseglade som om hon oavsiktligt har svalt en hink med sorg. Jag slutar le jag med.

Det är hennes far som håller i hinken. Som matar henne med sorg. Han har aldrig varit där för henne, och jag är säker på att hon kom att tänka på honom när hon såg en man på gatan som liknade honom (Förresten så verkade mannen på gatan mycket trevligare. Och han hade snyggare kavaj också. Liksom silverfärgad).

Jag vet det. För det här är ingen vanlig buss.

Arabdottern är alltid sorgsen. Ibland pratar hon med oss andra passagerare, men oftast sitter hon tyst. Plats nitton, det är hennes plats.

Jag lägger märke till en förändring hos henne. Ansiktsdragen har slätats ut, bekymmersvecken blivit betydligt grundare och ljuset i hennes ögon vuxit sig starkare.

Något är på gång. Kanske är det Arnolds som har berättat historien om när han eskorterade halva poliskåren och bröt emot trettiosju trafikregler på tio minuter. Eller så är hon på väg att le?

Flickans ansikte smälter samman med min egen spegelbild och resultat blir märkligt. Min käklinje går diagonalt med flickans näsa och mina öron döljer hennes ögon. Det påminner om en målning av Picasso. Pricken över i:et blir tantens köttbullshatt som placerar sig på målningens huvud. Hängande på halvstång.

-          Titta på fåglarna! Skriker tanten och klappar sina händer likt ett barn, oooh, så makalöst uuuunderbart!

Jag ser ut genom spegelbilden, fokuserar på himlen och blir förvånad när jag ser hur vackert det är där ute. Arnold brukar inte vilja ta ut bussen på flygturer, han påstod en gång att det inte är bra för hans ”image”. Jag var förstås tvungen att tala om för honom att busschaufförer inte har någon image. Då hade han suckat, plutat med munnen och tjurat i nästan två dagar. När vår chaufför är ledsen påminner han om en valp (Hans öron hänger ned till axlarna, han dreglar när han ser mat och har alldeles för stora fötter)

En gång förut har han dock tagit med oss på en flygtur, till Pisa, men den gången tog bensinen slut. Landningen blev aningen dramatisk, men Spanjorerna blev glada av att ha ett rakt torn igen.

–         Alltid kan man glädja någon! Som Arnold brukar säga.

Seglat runt världshaven har vi gjort, många gånger. Men han gillar det inte, finansmannen med de trasiga skorna, för hans tennisskor läcker in vatten. En ljummen sensommarkväll, när vi varit på väg mot Västindien, hade bussen börjat ta in vatten (Arnold hade glömt att stänga bakdörren igen), och det slutade med att vi passagerare fick sätta på oss våra nödfallscyklop. Finansmannen hade svurit långa ramsor, till köttbullstantens förskräckelse, när han var tvungen att tömma skorna för femte gången på bara några minuter. Vi andra hade suttit och gurglat, med vatten upp till öronen, och lyssnat fascinerat på de långa ramsorna. Tänk att det finns så många fula ord.

Arnold hade bevisat vilken gentleman han är och erbjudit finansmannen sina skor, men då hade ramsorna tystnat tvärt. Vi vet ju alla hur Arnolds skor luktar. Sedan hade finansmannen somnat och snarkat gott hela vägen till Västindien och tillbaka.

Genom fönsterrutan ser jag taken som små skalbaggar och jag kommer på mig själv med att ha missat en massa skorstenar. Jag blir tvungen att börja om. Men hustaken är inte hustak längre, utan små kaffekoppar som otåligt puttar på varandra så att keramiken klirrar. Vi flyger över blåa, röda, vita, över spräckliga, randiga, rutiga och trasiga kaffekoppar. Där finns också assietter och gräddsnäckor i regnbågens alla färger.

Jag ser människor med gigantiska öron, stora som Kaknästornet, sitta och sörpla i sig kaffe ur några av kopparna. En av dem plockar upp en Fiat Uno från gatan och kliar sig i örat.

Låter det underligt? Det är det också. Men här händer alltid något nytt. En tur med buss 103 är ingen vanlig busstur, om det är det du tror.

 

Jag ger upp, det är ingen bra ”räkna skorstenar dag” idag.
Min mage kurrar och jag bestämmer mig för att ta en lätt lunch. Ur min väska plockar jag upp vitlöksmarinerad oxfilé, rödvinssås, sprödbakad ugnspotatis, kantarellstuvning, chokladmousse, färskt bröd och jordgubbschampagne. Kanske inte riktigt så, men i min buss smakar allt som den ljuvligaste Nobelmiddag.

Den förklädde spionen tittar fortfarande i sin högteknologiska kikare, den enda skillnaden sedan sist är att han nu även har monterat ihop sin automobilära ljuskanon med lasersikte. Jag kan se hur de ytterst små mikroljudsuppfångarna sticker ut ur hans öron och hur han spanar ut i solnedgången. Titt som tätt mumlar han om ozonlager och Siriusmoln och verkar allmänt uppslukad av teknologiska uträkningar.

Det är vackert där ute.

Medan jag smuttar på champagnen studerar jag flyttfåglarna som har slagit följe med vår buss. Jag uppfattar deras kvackande och flaxande tack vare mikroljudsuppfångarna som den förklädde spionen har kopplat in även i våra säten (Han är givmild vår vän spionen).

En av fåglarna börjar se trött ut och jag blir rädd att den ska tappa taget om vinden och falla. Den flaxar till i panik och faller några meter nedåt, får sedan tag om luftströmmen igen men orkar inte hålla sig kvar.
– Arnold, skriker jag, öppna bakdörren, vi har en fågel att rädda! Arnold, som sällan kan skilja på dörröppningsknappen och tutan, dyker plötsligt upp bredvid mig i full mundering; skottsäker väst, kamouflagebyxor, hjälm, skyddsglasögon och lovikavantar med hjärtan på (-  Min farmors, ursäktar han sig).

Innan jag hinner öppna munnen har han gett sig på bakdörren, skurit upp halva överdelen, kastat ut delarna (av det som finns kvar av dörren) och fångat in fågeln.
Köttbullstanten skriker fascinerat och applåderar som om hon befinner sig på premiären av Rambo. Hatten trillar av, studsar genom mittgången och landar i knät på den sovande finansmannen.

-          Men Arnold, utbrister plötsligt arabflickan med de röda läpparna, vem är det som kör…?

Där står Arnold, med en kråka i ena handen, en krokig svets i den andra och med hjälmen på sned när han upptäcker sitt stora misstag;

-          Men…det är ju jag!

Kapitel 2

I samma sekund störtar bussen mot marken. Nu befinner sig passagerarna i buss 103 i direkt livsfara och de börjar (naturligtvis) att skrika. Köttbullstanten skriker också, men inte på grund av rädsla. Nej, hon blir ännu lyckligare när hon inser att det känns precis som att utöva extremskidåkning.

Finansmannen som har tagit av sig sitt säkerhetsbälte flyger upp i taket och slår huvudet i spionens attachéväska och landar ,som tur var, på tantens köttbullshatt. När tanten inser att en finansman befinner sig ovanpå hennes älskade huvudbonad glömmer hon snabbt bort hur roligt det är att åka skidor.

-          Vi flyger som en Latinus Sviskus med en genomsnittsvikt på 300 Mds per mikromillimeter, utbrister spionen efter ett energiskt kalkylerande (vilket på ren svenska betyder; överviktig gräsand).

Och det gör vi faktiskt, med en höjdskillnad mellan bak- och framändan på tio meter. Vilket ger slutsatsen att bussen, så gott som, faller lodrätt ner genom skyn.

Långt bort i väster har solen för länge sedan gått ner och allt som avslöjar vår framfart är bussens lyktor. Ja, då räknar jag förstås inte höger framlykta. Den ramlade av dagen före julafton då Arnold frontalkrockade med Tomten och hans renar. Som tur var kom ingen till skada. Ja, förutom de väntande barnen förstås som fick nöja sig med konstiga byggsatser det året.

Utanför mitt fönster ser jag moln efter moln försvinna förbi. Och ett och annat charterplan. Han måste köra minst 230 idag, Arnold.

Sekunderna tickar fort, även i buss 103, och marken kommer allt närmare.

Arabflickan med de röda läpparna tänker på sin far, medan den förklädde spionen tänker på sin attachéväska. Finansmannen sover, trots konfrontationen med busstaket, köttbullstanten sörjer sin hatt och jag sitter och drömmer. Ja, allt är precis som vanligt, trots att vi passagerare befinner oss i livsfara. Och hur kan detta komma sig? Jo, för alla vi i buss 103 vet att vår kära vän Arnold har en idé, och har jag inte rätt även denna gång…

 Kapitel 3

-          Hissa segel, skriker Arnold och balanserar kråkan på lillfingret.

Och när Arnold ger order är det bara att lyda, annars finns det stor risk för att han kommer men en ny idé, och den är i genomsnitt tio gånger dummare än den första.

Sagt och gjort, för att inte riskera ett idéombyte trycker jag på segelknappen strax intill stoppknappen. Finansmannen som under hela resan har sovit som en kluven stock slår upp ögonen lika plötsligt som buss 103 fäller ut sina vingar och får vind under seglen. Köttbullstanten skriker av glädje, spretar med tårna och kastar hatten upp i luften i en stilfull segergest. Tyvärr har hon inte lagt märke till hur spionen har klättrat upp på sätet för att fälla ut sin högteknologiska kikare genom takluckan, och med ett ljudligt ”SVISCH” sugs den gigantiska köttbullshatten ut genom luckan.

Vad som hände sedan är en helt annan historia, men jag kan tala om att jag aldrig förr har sett en Spion äta upp sin automobilära ljuskanon med lasersikte, utan att tugga.

Så har Arnold gjort det igen, och vi passagerare kan luta oss tillbaka i våra säten. Sedan den dagen har jag aldrig sett arabflickans spegelbild utan ett leende och jag tror faktiskt att hon är lycklig. Finansmannen har fått bukt med sina sömnproblem och somnar nu endast när Arnold drar sin vanliga historia om när han bröt emot trettiosju trafikregler på tio minuter. Köttbullstanten har skaffat sig en nyare och ännu större hatt, och spionen har äntligen fått tillbaka aptiten efter smakprovet på den automobilära ljuskanonen.

Så Buss 103 kan tryggt fortsätta sin färd genom molnen och ut i solnedgången. För det här är, som jag har sagt tidigare, ingen vanlig buss.

Det kommer det aldrig att vara…