Jennie Sandahl. Januari 2000.

Dimma. Över stadens gråa hustak och kyrktornets topp, över lönnarna i parken och längs bankens fasad. Dimma, över älven och isen och virad som bomull runt statyn bredvid Konsum. Statyn som ingen överhuvudtaget vet, eller bryr sig om, vem den ska föreställa.

Bilarnas ettriga, gula lampor som studsar i den nedlagda skoaffärens skyltfönster och bländar fotgängarna.

En man på en parkbänk dricker upp den sista skvätten i den flaska, men obestämbart innehåll, som han håller i sin högra hand. Han suckar och låter flaskan falla till marken. Han mumlar något om vädret, om dimman och kylan, och slumrar till. Långt innan orden har hunnit torka på hans läppar. Han sitter med armarna i kors och munnen vidöppen.

Hon irriterar sig på att den är öppen. Hon kanske skulle kunna stänga den. Sy i en knapp, eller ett blixtlås. Men det bästa vore nog att köpa en ny handväska.

Hon strosar nerför gatan, eller strosar, småspringer är en bättre beskrivning, och hennes höga klackar smattrar emot asfalten. Så blir det röd gubbe och hon blir tvungen att stanna upp. Hon tittar nervöst på klockan och ser att hon har överskridit tidsschemat. Hon hade räknat med att gå sträckan från jobbet på max 11 minuter, göra ett snabbt besök på Salong Saxen och sedan hinna kila in på Konsum. Hon hade beräknat 14 minuter på varje ställe och max 4 minuters gångavstånd däremellan. Om hon bara ökar takten lite till kanske hon kan komma ikapp.
Men först är den röda gubben tvungen att bli grön.

Rött och grönt. Mannen tittar förundrat på äpplet som han håller i sin hand. Han vrider på det och studerar, mycket noga, hur den röda färgen slingrar sig runt den högra halvan och sedan mattas ut till en knapp synbar nyans. Så vrider han på det igen och blir både chockad och förundrad när äpplet inte längre är rött, utan grönt. Han ler.

En hund skäller i fjärran men mannen hör inte. Han är alldeles för upptagen med ett av livets mysterier; miraklet med det tvåfärgade äpplet. Och ännu en gång vrider han på äpplet, den här gången åt motsatt håll, och det blir rött, och grönt, och rött och…

Grönt. Precis vad hon behöver. Med snabba steg kilar hon över gatan och fortsätter åt vänster in mot centrum. Hon tittar på klockan igen och räknar ut att hon har knappt 4 och en halv minut på sig att ta sig fram till Salong Saxen för att inte bli sen till Konsum. Hon trampar snett och svär när hennes högra klack kilas fast i en spricka mellan asfalten och trottoarkanten. Hon försöker lyfta foten men klacken sitter som i ett skruvstäd. Hon svär en gång till och drar sedan ur foten ur skon och försöker rycka loss den med händerna. Men den sitter fortfarande fast. Hon drar och sliter och efter den åttonde svordomen far skon äntligen upp ur sprickan, men träffar henne istället med en smäll i pannan. Hon tappar balansen och landar med knäna före på asfalten. När hon landar hör hon hur kjolen spricker i fållen och hon svär en överdrivet lång ramsa.
Hon reser på sig, borstar av sin nyinköpta dräkt och petar tillbaka en hårslinga. Hon tar på sig skon och ska just ta ett steg när hon märker att klackan fortfarande sitter kvar i sprickan. Hon tänker på tidsschemat, hur ska det nu sluta?

Jo, visst har han funderat på det. Att sluta. Varje dag faktiskt, mellan frukostsupen och förmiddagsgroggen, men han har alltid tagit en sup när han hade funderat färdigt. Det hade nästan blivit som en tradition. Nu för tiden brukar han ta en liten sup för att hedra traditionen att ta en sup efter sitt funderande av att sluta supa. En mycket raffinerad tanke tycker mannen och känner sig klok.

Kanske var det så han tänkte den där Swainstain, eller vad han nu hette…

Mannen på bänken drar sig i skägget och funderar ett lång stund. Han kanske skulle bli ett geni ändå. Men vad jobbar ett sådant med?

Tre måsar flyger över hans huvud och han följer dem intensivt med  blicken. Han skulle kunna vara en fågel, visst skulle han det?  Ingen mås då förstås, de kraxar ju så fult, och ingen hackspett heller, för då skulle han få ont i huvudet. Men visst skulle han kunna vara en korp eller en kråka?

Skata. Precis så säger hon, upprepande gånger, när hon snubblande tar sig fram. Hon tittar på klockan igen. 2 minuter och 35 sekunder kvar tills hon ska vara framme på Salong Saxen. Hon ökar tempot, och med en högersko som är tio centimeter lägre än den vänstra, haltar hon fram genom centrum.

Människor stirrar förvånat på den haltande kvinnan, som har skrapsår på knäna och en lång reva i den röda kjolen. Hon sträcker på sig, stirrar irriterat tillbaka och fortsätter gatan fram.

När hon korsat ännu en gata och haltat fram till Salong Saxens ingång möts hon av skylten ”Stängt på grund av sjukdom”. Hon suckar.
Det har varit en lång dag. Ingen ovanlig dag, bara en dag av alla andra likadana dagar.

Hon tänker efter, detta betyder knappt 12 minuter över till att göra ingenting. Visserligen skulle hon kunna ta banken nu istället för att ta det i morgon mellan affärsmötet och tandläkarbesöket. Men å andra sidan skulle 12 minuter innebära alldeles för lite tid och detta skulle göra att hon skulle få pressa sitt tidsschema ännu mer för att hinna till Konsum.

Så istället haltar hon fram till en av bänkarna i parken och sätter sig ner. Hon slänger av sig väskan på marken, tar ett djupt andetag och lutar sig tillbaka. 11 minuters vila…

12…13…, han stannar upp och tänker ett slag. Vad kommer efter 13? Han har det på tungan men ordet vill inte krypa fram. Han mumlar för sig själv, om båtar och flygplan, och glömmer  vad det var han räknade. Så börjar han om, och räknar ändå från ett till tjugotvå, innan han återigen glömmer bort vad det var han räknade från början.

En kvinna kommer haltande från gatan mittemot och sätter sig med en djup suck på bänken bredvid. Han sneglar på henne under yviga ögonbryn.

Är hon som han? En genialisk fågel med huvudvärk som kan räkna lika långt som Swainstain? Hon ser ut som det. Men inte som en kråka, mer som en vingmärkt duva. Mannen på bänken reser sig upp, stapplar fram till duvan på bänken bredvid och slår sig ner.

Ett gammalt par går hand i hand, förbi Storgatan och in mot centrum. De småpratar om vädret, om dimman och kylan. Om kyrktornets klocka som behöver restaureras och om statyn bredvid Konsum som ingen vet vem den föreställer.

De sneddar Götavägen och Riotorget.

På en bänk i parken ser de två uteliggare. Det gamla paret stannar till, kastar tio enkronor i den öppna väska som står nedanför bänken och traskar sedan vidare, fortfarande småpratandes om den eviga dimman…