Jennie Sandahl. Januari 2000.

Det slutar aldrig eka. Hon bär hjälmen för att skydda sina öron, för att filtrera inandningen och för att överhuvudtaget kunna urskilja sin mors signaler. Hon andas tungt. De skor hon bär är alldeles för klumpiga för ett barn i hennes ålder. Men de ger henne stabilitet och förmåga att ta vara på ytspänningen när hon tar sig fram på vattenytan. Hon bildar ringar på vattnet, stora nog för att kunna vara en delfins ryggfena, och vandrar i stillhet.
Hon koncentrerar sig hela tiden på att urskilja sin mors röst. Det sprakar i högtalarna på insidan av hjälmen och det ger henne en svag antydan till huvudvärk. Flickan är koncentrerad, fast besluten att fortsätta sin utflykt, trots sin mors spända stämma och den mörkgrå himlen. Hon är ute på äventyr.
Hon har lovat att inte gå för långt, att hålla sig nära byggnadskomplex nr 5 och vara tillbaka innan det mörknar. I den högra handen bär hon en docka. Det är genomskinligt och har ett oproportionerligt stort huvud. Den har inga kläder. Inga armar. Inga ögon. Den vore ingen docka i dina ögon, ingen leksak som en liten flicka skulle krama i sina hand. Men den är en del av flickan och den föddes ur hennes mors mage samtidigt som flickan själv. Men den lever inte. Den är bara bärare av de sjuka gener och negativa anlag som var oönskade.
 

Hon vänder sig om. Det är nästan tomt utanför komplex nr 5. Två flickor i tonåren balanserar en flytgunga på vattnet, den tippar varje gång de sätter sig på den och de skrattar åt varandras banala försök att bemästra farkosten. De bär båda sin gendockor i ett bälte utanpå dräkten. Långa bågformade glas löper längst hela boendedelen, från tak till vattenyta. Det stänger ekot ute och gör att innevånarna i komplexet kan talas vid utan hjälmar. Komplexet är format som en cylinder, med en meter tjocka stålväggar och med ett tomrum i mitten där de nyfödda tillbringar
sina första månader. Det är förbjudet för anhöriga att besöka de nyfödda. Först ska de programmeras till att bli något, kanske läkare eller något annat livsviktigt som behövs just då. Alla har ett öde och sedan ett decennium tillbaka vet de var genen sitter.

Det är vatten överallt. Under komplexet. Inuti. Runtomkring. Flickan har aldrig sett land eller känt fast mark under sina fötter, bara hört historier om hur det en gång var grönt på vår planet. Att det fanns olika språk, växter som doftade och varelser som hade fyra ben. Kanske är det en sägen, kanske ren lögn. I alla fall tror hon inte på det.
Två droppar träffar plötsligt hennes dräkt men absorberas snabbt av värmen under ytan. Med den vänstra handsken skruvar hon på torkaren på hjälmens utsida. Det har börjat regna igen.

Dräkten är för stor för hennes späda kropp och det ömmar lite på axlarna. Men
hon är glad idag och inget kan stoppa hennes lek. Hon hör sin mor prata med sin far i högtalaren, de diskuterar något
om inte intresserar henne och utan att förstå konsekvenserna stänger hon av högtalarna. Tystnaden blir till en tjock trögflytande vätska som virar sig runt hennes panna. Den skrämmer henne, men med barnslig naivitet välkomnar den.
Den är en speciell dag idag. En sådan där dag då man, så fort man slår upp ögonen på morgonen, vet att det är en utflyktsdag. Och givetvis har hennes mor gjort en extra speciell matsäck.
I komplex nr 5 lever man på det som havet ger; Hundratals olik sorters sjögräs, alger och havsblad. Av torkade grässorter gör de korn som tillsammans med saltet och fettet från alger kan göras till olika variationer av bröd och bullar. De utnyttjar växtriket till fullo och låter inget gå till spillo. Men de äter inte havets invånare.

Flytskorna tar henne fram till en plats på vattnet som är extra ljus. Där är vattendjupet inte lika stort och under henne ser hon ett stim av de klotrunda fiskar som är den enda fiskart som delar människans utrymme. De simmar fram och tillbaka på den ljusa fläcken och flickan skrattar åt deras blodröda kroppar. Fram och tillbaka. Fram. Och tillbaka. Hon blir fascinerad, exalterad och glömmer bort sin matsäck. I säkert 10 minuter studerar hon fiskarna. När hon ser upp igen har regnet ökat i omfång och nu smattrar det som hagel på hennes kropp. Himlen är inte längre
grå, den är svart som bläck och hon kan inte skilja himlen från vattnen. De smälter ihop som klicksilver, slukar varandra och blir till ett. Flickan är gammal nog att ta vara på sig själv, men inte gammal nog att hindra gråten. Snart ekar snyftningarna i hjälmen och inte ens fiskarna kan få flickan att skratta.

Ett surrande läte ovanför hennes huvud får gråten att övergå till ett stort leende. Det är hennes mor som kommit i luftautomobilen för att hämta upp henne.

Hon blir upphissad in i den varma bilen, omkramad och försedd med en mjuk filt. Som bara ett barn kan har hon redan glömt bort tårarna och den misslyckade picknicken. Världen är återigen en lekplats, redo att utforska och ta del i. I morgon är en ny dag med nya äventyr.

Hon är av ”det nya folket” och har lärt sig av sina förfäders misstag. Den värld de lever i är tillräckligt stor för alla varelser vare sig de är tvåbenta eller fyrbenta, och de delar platsen på jorden som bröder. Nu är de bara två arter kvar på jorden nu, fisken och människan.

Men hur länge till?