Jennie Sandahl. Januari 1998.

Flickan såg sig i spegeln. Hon brukade ofta hålla den lilla spegeln i sin hand när hon var ensam. Den var hennes favorit av alla små speglar för i den kunde hon bara se sitt ansikte och mer än så ville hon inte. Egentligen var det ingen riktig spegel utan mer en skärva.

Varje gång innan hon slog upp blicken ifrån golvet brukade hon hoppas och önska innerligt att hennes spegelbild skulle vara lite annorlunda. Kanske var hennes öron inte lika spetsiga, hennes näsa inte så sned eller huden mer skimrande.

Men alltid möttes hon av detta oförstående ansikte. Ett ansikte vars drag var så egendomliga att det såg ut att härstamma ifrån ett annat folk och med ögon så djupt liggande att de påminde om två tomma vattenspannar.

Flickan betraktade sig själv, försökte finna svaret på hennes ansiktes gåta och drog försiktigt med fingrarna längst hakspetsen.

Hon hade alltid förundrats över sitt utseende eftersom hon varken var lik sin far eller mor och undrat över vem hon egentligen var. Hon hade aldrig skilt sig märkbart ifrån de andra barnen  men ändå var det något hos henne som inte verkade stämma in och hon hade med tiden lärt sig att leva med att vara annorlunda.

Hennes mor hade alltid sagt att hon skulle vara stolt över sitt originella utseende. Trots att hon försökte se på sig själv genom att låtsas vara någon annan kunde hon inte förmå sig att tycka om det hon såg.

Flickan såg ned i spegeln igen.

Fanns det något hos henne som en åskådare någonsin skulle tycka var vackert, eller var det bara hennes innerliga önskan? Fanns det någon liten detalj hos denna individs spegelbild som kunde uppfattas som rent och fint eller såg de på henne med avsky?

Det enda hon någonsin hade fått en komplimang för var sitt hår och den gången hade hon  dalat som en fjäder ned genom skyn och det var den välsignelsen som hennes hopp hade levt på under alla dessa ensamma år.

Ja, hon tyckte faktiskt om sitt hår trots den blekt nötbruna färgen. Kanske berodde det på att det alltid var så lent och doftade svagt av kastanj.

Som barn brukade Hedda ofta sitta under sitt aspträd med spänd förväntan på vinden. När det äntligen började susa lätt i trädkronorna och vina lätt längst allén lämnade hon sitt gömställe och gav sig av längs stormande fält.

Med vinden i det långa håret sprang hon sedan utmed skogskanten bara för att får höra träden vina och den djupa skogen sucka av det hon trodde var välbehag. Sedan kunde hon sätta sig ned på en sten i den mörka skogen och låta vinden få bilda en mantel utav det bruna håret. Likt en skulptur satt hon alldeles stilla och lät vinden ta i till storm, allt medan hennes hår seglade runt i luften likt ett skepp på ett stormande hav.

Hon log för sig själv.

Kanske fanns det ändå någon därute som skulle tycka om att smeka hennes hår, att stilla få låta det glida mellan fingertopparna. Men så såg hon sina ostyriga ögonbryn och höga kindknotor och den lilla strimman av hopp dog ut längst med hennes vackra drömmar.

Ögonen var de hon hatade mest. De var gröna av färgen och skimrade nästan i mörkt gult när solen träffade dem.

Hon trodde inte på de människor som envisades med att säga att det inte fanns några fula ögon. Människor brukade säga att ögonen var det gudomligaste på en individ och det retade henne för hennes små, bågformade ögon vad inte det minsta gudomliga!

Men ögonen var i alla fall hennes enda levande speglar och porten till hennes sargade själ.

Ibland fick hon för sig att människor kunde se in i henne och läsa alla de tankar och känslor som gömts undan i mörker. Det skrämde henne, för hennes mörker var så fyllt utav hat och avsky till livet att hon fick för sig att ögonen skulle kunna trilla ur sina hålor och ned på någons fötter. Kanske var det därför som hon alltid brukade slå ned blicken när någon såg på henne eller talade till henne.

Flickan fortsatte se på sitt ansikte.

Kanten på den lilla spegelskärvan hade spruckit en gång när hon blivit arg och slängt den ifrån sig. Konstigt nog hade den inte gått i tusen bitar.

Den lilla sprickan i glaset fick hennes ena kind att se deformerad ut och hon svepte fort undan spegeln så att sprickan försvann från hennes ansikte.

Hedda såg ut över rummet, som egentligen mer liknade en spegelsal. Nästan överallt på de höga väggarna satt små speglar. De var inte uppradade i någon speciell ordning utan mer slumpartat uppspikade för att locka morgonsolen in i en labyrint utav ljus. De dagar då solen sken in genom de stora fönstren bildade rummet ett fantastiskt ljusspel av rosa, gult och vitt ljus som reflekterades i en salig röra i alla de olikformade spegelytorna.

Någon knackade på dörren och hon lade snabbt undan spegeln i översta byrålådan.

-Kom in, viskade Hedda, i hopp om att inkräktaren inte skulle höra och bege sig där ifrån.

Men istället för att höra tassande steg bort därifrån stack Heddas mor in huvudet i rummet.

Heddas mor var en mycket vacker kvinna med asiatiska drag och i hennes ansikte fanns inte mycket likhet att spåra till dottern.

Hedda studerade sin mors ansikte och fann att varje liten detalj var lika omsorgsfullt skräddarsytt som för att passa till en docka.

Det enda som fanns att återspeglas i moderns utseende var håret som nästan var lika egendomligt nötbrunt som Heddas.

Moderns mjuka röst fick Hedda att lyfta huvudet från tankarna .

-Vi ger oss av nu min lilla prinsessan. Var försiktig och släpp inte in någon, så kommer vi hem igen sent i kväll.

Leende gick Hedda fram till modern och gav henne en puss på kinden. Sedan stängdes dörren och hon var åter ensam.

Hedda brukade ofta vara ensam eftersom hennes mor och far var tvungna att resa till stan där de hade sitt arbete.

Den gamla herrgården som hon hade växt upp på och bott på i hela sitt liv låg långt ifrån bebyggelsen och de enda grannarna var de oändliga skogarna och fälten.

Hedda hade nästan aldrig lämnat gården eftersom hon alltid fått privat undervisning av sin mor istället för att gå i vanlig skola. De andra barnen brukade kalla henne för vildmarksflickan och det sårade henne djupt även om hon inte visade det för någon.

Egentligen var hon glad över att hon slapp lämna gården för det var här, bara här, som hon kände trygghet. Det var här på gården, i alla de stora rummen, i ladorna och i skogarna som hon fick vara för sig själv och finna sin egen väg till friheten.

Några få gånger hade hon varit i staden och då hade den gett henne en obehaglig känsla av panik som fått henne nästan att explodera. Världen utanför hennes trygghet tilltalade henne inte och hon visste att hon aldrig skulle kunna leva ett vanligt liv därute.

Som liten hade hon ägnat sina lekar åt att utforska allt som fanns omkring henne. De små ladorna som förr fungerade som hus åt tjänstefolket blev hennes lekstugor och i dem lärde hon att ta vara på sig själv. Hon växte upp tillsammans med ensamheten och den blev hennes bästa vän när verkligheten började tränga sig på. Inte ens det djupaste mörkret kunde skrämma henne för under dessa år hade hon utforskat natten och allt som någonsin skulle komma att tillhöra den.

Hon hade aldrig känt sig riktigt hemma någonstans, för det var som om hon inte passade in någonstans. Hon hade aldrig förstått sig på människorna och inte heller allt annat runt omkring henne. Nymodigheter, som tv och stereoapparater hade hon aldrig ens varit nära.

Som enda barnet växte Hedda upp till ett lugnt och harmoniskt barn som inte hade något emot att sysselsätta sig själv.

Men tiderna förändrades och tillsammans med det stora husets ekande tystnad började den lilla flickan förändras. Lika fort som hon växte och började utvecklas från ett barn till en ung kvinna ökade hennes förmåga att uppfatta omgivningen och sig själv. Kraven från den omvärld som aldrig existerat i hennes drömmar förut började istället omringa Hedda.

Varje liten vrå började fyllas med osäkerhet. Hopp utbyttes till krav, lycka till sorg och lek till allvar.

Under en sommar förvandlades Hedda från en glad och spontan flicka till ett tomt skal utav hopplöshet, helt innesluten i sig själv. Hon blev tvungen att växa upp bara för att omvärlden krävde det men inuti var hon fortfarande ett litet barn som skrek efter ett annat liv, utan alla krav och måsten. Heddas liv verkade inte finnas någonstans och vid den tidpunkten var allt redan försent.

Huset låg i tystnad, precis som vanligt.

Hedda drog ut byrålådan och såg på spegeln. En ljusskugga ifrån fönstret reflekterades i skärvan och träffade henne i ögonen. Hon blinkade till häftigt av skenet men återgick sedan till att se på spegeln.

Sprickan i glaset var nu dold i mörker och ingen skulle kunna ana att den fanns där bara genom att se ned i byrålådan. Hedda fortsatte att se ned i lådan och en rad av märkliga bilder började formas inuti hennes huvud. Små, små minnen bubblade upp som kolsyra ur ett glas och fick hela henne att kippa efter luft. De bilder som uppdagades nu fick nästan hennes hjärta att explodera och hon lade handen emot bröstet som ett skydd.

Hedda vände sig om och såg ut över rummet. De blommiga tapeterna och de många små hyllorna längst väggen fick det att likna mer ett dockskåp än ett rum för en flicka på väg in i vuxenvärlden.

Plötsligt började den gamla mässinglampan i taket att gunga. När hon såg upp emot taket var lampan borta och istället fanns där en gammal gunga av trä. Gungans slitna rep var omslingrad av en växt hon aldrig sett förut. Gula, stora blommor trängde ut ifrån bladen och bildade en tjock förna av något som såg ut som små solar.

Hedda vacklade bakåt och stötte emot en av bokhyllorna som började vicka fram och tillbaka.

Hon snodda runt och såg plötsligt rätt in i en gammal kvinnas bågformade ögon.

Ett skrik genomborrade herrgårdens alla rum och sedan blev allt slumrande tyst igen. Precis som vanligt.

Hedda hade blivit så förskräckt att hon hade tappat balansen och fallit emot golvet och slagit i huvudet. En ihärdig smärta spred sig ifrån tinningen upp till hjässan och Hedda var tvungen att sätta sig i en av fotöljerna med huvudet vilande i handflatorna.

Vad var det egentligen som hon nyss hade upplevt?

Händelsen hade skrämt henne men ändå gjort henne nyfiken. Det var något hos den gamla kvinnan som hon kände igen. Kläderna var så annorlunda, som om de skulle vara tagna ur en annan värld och leendet på hennes läppar så varmt. Hon förstod att vad det här än var så ville kvinnan henne bara väl.

Det som gjort Hedda mest fundersam var kvinnans ögon. De var lika gröna som hennes egna och med samma mörkgula glans. Något inom henne hade vaknat till liv men Hedda kunde inte riktigt sätta fingret på vad.

Hon såg sig runt i rummet och nu var allt precis som vanligt igen, som om ingenting hänt. Det som hon nyss hade upplevt kunde inte ha hänt på riktigt. Bilderna måste ha varit tagna ur hennes omedvetna, ifrån hennes minne. Men hur hade dessa bilder kommit till?

Bilden av den gamla gungan hade gett henne en känsla av oerhörd lycka som hon aldrig upplevt förut. Vart hade hon sett den förut?

Hedda knöt näven och slog försiktigt emot pannan för att vilseleda smärtan.

Ute höll mörkret på att sänka sig och den sena kvällssolen strålade sina sista strålar in genom fönstret och lät de försiktigt bilda ett ljusspel i Heddas rum. Hon tyckte inte om när solen gick ned för då blev alla de små speglarna fyllda av mörker och fick henne att tänka på stora svarta hål.

Intresset för speglar hade alltid funnits där och de gav henne en trygghet som inte gick att förklara. På något förunderligt sätt kändes det som om hon tillhörde dem och det fick henne att känna sig bättre till mods när hopplösheten kom krypande. Den lilla spegelskärvan som hon alltid hade undangömd i sin byrålåda hade hon en gång hittat i en av salarna. Den var hennes första spegel och hon hade aldrig visat den för någon.

Hedda visste att hennes mor inte gillade att hon prydde väggarna med speglar men ändå så hade hon aldrig nämnt det. Kanske förstod hon hur mycket de betydde för henne.

En plötslig duns fick speglarna på väggen att skallra och Hedda lyfte fort huvudet för att se ut över rummet. Solen hade helt gått ned medan hon hade suttit och tänkt och nu var hela  hennes rum fyllt av svarta skuggor. Hon gick snabbt fram till byrån och lät den lilla spegelskärvan slinka ned i kjolfickan.

Dunsen måste ha kommit ifrån ett annat rum och Hedda drog försiktigt upp dörren och gick ut i hallen. Hon hade visst glömt att tända lamporna i huset efter mörkrets inbrott och det fick hallen att se ut som en svart tunnel genom underjorden. Men mörkret skrämde henne inte utan fick henne mer att känna trygghet.

Längst bort i korridoren kunde hon ana konturen av något. Hon kunde inte riktigt urskilja vad det var eftersom hennes ögon inte hade hunnit vant sig med mörkret ännu. Hedda började gå emot den mörka siluetten och snart kunde hon se att det var vindsdörren som stod på vid gavel.

Hedda översköljdes av en obehaglig känsla eftersom den dörren stått låst ända sedan hon var liten. Hennes mor och far hade sagt att det bara fanns gammalt bråte där uppe så därför hade hon aldrig tänkt på att gå upp dit. Inte förän nu då dörren stod öppen…

Ännu en duns ekade genom korridoren och nu var hon säker på att det kom ifrån vinden.

Hedda tvekade ett kort ögonblick innan hon lät dörren glida upp helt och hon satte foten på det första trappsteget. Ett totalt mörker mötte henne i det trånga trapphuset men ändå lät hon sig trevande ta sig upp för trappan.

Snart svängde trappan och där var mörkret inte lika påträngande som innan. Så snart hon kom upp på själva vinden spreds sig ett svagt sken över golvet ifrån takfönstret där månen visade sin halvrunda uppenbarelse. Hedda kunde tack vara skenet urskilja vad som fanns där.

På golvet låg några gamla lådor utspridda och bredvid en gammal koffert med tidningsurklipp. I det ena hörnet stod några slitna stolar uppradade och Hedda började gå emot den bortre delen av vinden som fortfarande låg i mörker.

En mus kilade kvickt undan för Heddas fötter och försvann in bland lådorna.

Hedda var nu inne i det djupaste mörkret och trevande tog hon sig fram till något som kändes som en dörr. Med ivriga fingrar hittade hon ett handtag och hon puffade lätt till dörren, men ingenting hände.

En till plötslig duns fick Hedda att sno runt och nästan att tappa balansen. Hennes ögon hade nu vant sig vid mörkret och hon kunde blicka ut över vinden utan att se något som kunde ha orsakat ljudet. När hon sedan vände sig om igen var dörren plötsligt öppen.

Hedda kände hur håret nästan reste sig i nacken men trots rädslan var det något som lockande henne att fortsätta in genom dörren. Med små steg tog hon sig över tröskeln och in i något som liknade en liten sovkammare. Vid gaveln fanns en säng och ett sängbord och i bortre hörnet en liten hylla. Men det som fick Hedda att fullständigt tappa andan var den stora spegel som stod lutad emot väggen närmast henne. Den var dammig och sliten men fick ändå Hedda nästan att gråta. Återigen började små otydliga bilder bubbla upp inuti hennes huvud och hon kände att detta var det slutliga.

När hon försiktigt blåste bort dammet såg hon att en liten skärva saknades i det nedre hörnet och med ens förstod hon.

Hedda stack varsamt ned handen i kjolfickan och fiskade upp spegelskärvan. Hon visste redan innan att den skulle passa perfekt i det tomma hålet på den stora spegeln.

I samma ögonblick som hon med skakande händer lät skärvan falla på plats började hela hennes liv passera förbi och hon visste att hon hade funnit svaret på hennes livs stora gåta.

Hon hade funnit sitt liv.

Hedda hade aldrig varit menad för den här världen utan hörde till en helt annan. Nu förstod hon varför hon aldrig hade passat in någonstans och varför hon inte hade kunnat leva.

Det här rummet hade en gång tillhört någon av hennes förfäder. Den som för första gången hade funnit den andra sidan. Plötsligt visste hon svaren på allt och lyckan var överväldigande.

Spegeln var porten till den andra världen och Hedda hade en gång funnit porten ut ifrån sin värld och in i den här världen!

Det var den kvinna som Hedda, ända tills nu, hade kallat mor som funnit henne. Hon hade tagit väl hand om henne och givit henne allt.

Hedda hade varit förbjuden att gå upp på vinden därför att varken hennes far eller mor ville att hon skulle ge sig av. Hon visste att de älskade henne som sin egen dotter.

Tänk om de bara vetat vad de hade tagit ifrån henne.

Hedda älskade sin far och mor men hon förstod nu att hennes riktiga föräldrar fanns i den andra världen. I hennes värld, och de väntade på henne.

Den gamla kvinnan i hennes rum hade kallat på henne och Hedda visste att det inte längre fanns någon återvändo.

Hon var redo att åka hem…

Ett sus av lycka stormade som vågor genom herrgården och genomborrade varje liten del av huset. Utanför bockade sig träden av den hårda vinden och månen försvann bakom skogen.

Kvar över fälten fanns bara stormen. En storm som skulle kunna få ett flickebarn att skrika av förtjusning när den sakta fick hennes nötbruna hår att lyfta, som ett skepp på ett stormande hav. Men ingen fanns längre kvar där ute.

Plötsligt hörs ett klingande skratt över fälten. Ett skratt så fyllt utav fullständig lycka att det skulle kunna komma ifrån en annan värld.

Och kanske var det just det som det gjorde…