Jennie Sandahl. Februari 1995. 

Det låg en behaglig stämning över rummet när jag trotsade den höga tröskeln. Lampan som spred ett gult ljus över rummet tycktes sitta en evighet uppåt. Ingen tycktes lägga märke till mig när jag skred över tröskeln. Inte heller när jag började gå emot bardisken.

Ett enormt bord reste sig i det bortre hörnet och runt det, fem massiva ekstolar. De tre - för mig –storvuxna männen satt runt ett annat av borden. Röken från deras piper fick rummet att se ännu gulare ut.

Den ljusbruna disken såg större ut från nära håll än vad jag hade räknat med. Det skulle bli svårt att ta sig upp, det visste jag.

Med en duns, som fick rummets trägolv att skälva, kom en av männen emot mig. Röken från hans enorma pipa fick mina ögon att tåras. Min sikt försämrades och jag kunde inte längre se männen. Jag försökte ta mig därifrån men stötte hela tiden till stolsben och bordsbalkar.

Men den hårda dunsen alldeles intill mig fick mig att se klart igen. Mannen hade missat mig med bara några millimeter. Det stora avtrycket från hans sko luktade damm. Jag studerade det en stund men kom på mig själv med att gråta.

Jag hade misslyckats igen. Med slokat huvud gick jag emot dörren. Jag var en förlorare, ett misslyckat yngel.

Kylan utanför var hård och sträng, som om den ville hämnas på mitt misslyckande. Som om vinden ville få mina inälvor att skälva av kyla, och det gjorde jag. Jag mådde illa. Mådde illa av kylan som trängde in i min kropp, men även av mitt misslyckande. Ett misslyckande som varje gång satte ett nytt ärr i min redan så sargade själ.

Men när jag tittade upp emot himlen såg jag något. En stjärna.

På nattens mörka spegel fanns tusentals stjärnor, vita, gula, stora och små. Men ingen så lysande som denna.

Jag såg på den med förundran och för ett ögonblick fick jag för mig att den lyste bara för mig. Den känslan sparade jag instoppad i mitt hjärtas mörkaste vrå, och den var nog den som fick mig att orka vidare.

En grå soptunna i ett slumkvarter blev mitt härbärge för natten. Där skyddade plåten mig från regn och blåst. Nästa gryning skulle jag fortsätta vandringen men just nu var sömnen det enda jag behövde.

När gryningen kom hade jag redan börjat vandra. Solen var nyvaken och lyste trött på staden. Jag fortsatte vandringen kvarter efter kvarter men varje meter var som det tredubbla, om inte ännu mer, för mig. jag tänkte göra ett försök till och chansen kom när jag såg neonskylten. Den blinkade irriterat mot mig i rött och blått och efter varje blinkning fräste det till i aggregatet. Det trasiga murbruket på utsidan visade att det var en sjabbig förortsbar och inte en ”fin plats” som man kunde tro av namnet, ”Nice Place”.

På sidan av dörren fanns en liten springa och den utnyttjade jag som dörr. Baren såg större ut inifrån än vad den hade gjort från utsidan. I taket hängde en diskokula, den snurrade i takt med musiken och gav ifrån sig ett bländande ljus. En man i runt femtio stod bakom bardisken. Han var klädd helt i svart, förutom den vita skjortan.

Några vitklädda damer fnittrade diskret från den ena delen av rummet. Antagligen pratade de om något spännande för efter varje fnittring var allas ansikten riktade mot en yngre dam.

Rummet hade ingen tröskel så jag kunde lätt kila in under borden. Dammhögarna därunder skvallrade om en lat ägare.

Jag förstod att jag måste skynda mig nu innan husbondefolket skulle börja droppa in, för solen därute viskade tyst om att kvällen snart skulle komma.

Med små smattrande steg kilade jag iväg mot disken och jag blev glad när jag såg att den var etappbyggd, då skulle det gå lätt att klättra upp.

Jag spanade omkring mig en sista gång. Damerna satt fortfarande kvar, men inte lika spända som förut. Inget fnitter hördes längre, bara ett lågt surrande. När en skäggig man i hatt reste sig blev jag skrämd och var beredd på att ge mig av. Men mannen skulle bara sträcka sig efter en whiskyflaska som stod stumt på andra sidan av bordet.

Med en duns som kändes ända in i märgen satte han sig ner igen och jag kunde fortsätta.

Försiktigt satte jag min ena fot mot disken. Den var gjord av ek och det var jag van att klättra i. Med några ansträngande steg var jag halvvägs uppe, jag tog fart och på en tiondels sekund hade språnget tagit mig ända till toppen.

Varje gång jag nådde mitt mål kändes det som om jag hade bestigit världens – eller universums – högsta berg. Jag såg mig omkring och plötsligt kändes det som jag var på deras nivå. Allting såg ut att vara så litet här uppifrån. För en sekund önskade jag att jag var en av dem, men jag slog snabbt bort tanken. Nu hade jag ju bara en etapp kvar så jag fick inte misslyckas.

Jag kilade bort till utkanten av disken och där stod mitt mål, en skål full med jordnötter. Lukten från dem fick min mage att kurra hungrigt.

Den svartklädda mannen stod och pratade med en annan man. Nu var det brått. Jag skyndade mig till skålens kant, därifrån kunde jag nå jordnötterna ganska lätt. Med små och snabba handvändningar packade jag mina påsar fulla. Den svartklädda mannen hade pratat klart och var nu på väg emot disken. Jag hann just knyta plastpåsarna på ryggen när mannen var framme. Jag tog ett språng ut i luften och landade med en duns på golvet. Mannen slog till disken när han fick syn på mig och skrek hårda ord mot mig när jag sprang genom rummet. Påsarna slog emot ryggen varje gång jag tog ett nytt språng. Jag fick precis plats i dörrspringan, trots att påsarna på ryggen gjorde mig mer än dubbelt så stor. Luften som slog emot mig var frostig och kall men jag var ändå glad över att jag hade klarat mig ur situationen helskinnad. Jag visste att de väntade på mig där hemma och att tiden började bli knapp. Solen hade gått ned för länge sedan och skymningen övergått till natt ännu en gång.

Jag började traska hemåt. Trots att ryggen värkte och vägen var lång så kändes bördan ändå lätt att bära. Kanske berodde det på stjärnan, den hade jag gått syn på direkt när jag hade lämnat baren. Den lyste vit och klar och ännu en gång fick jag för mig att den lyste bara för mig.

Kvarter efter kvarter svepte förbi och nu var gryningen här igen och solen steg sakta upp bakom höghusen. Det betydde att jag hade gått en längre tid och att jag snart skulle vara där.

Ryggen värkte betydligt mer nu än vad den hade gjort från början, även fötterna gjorde ont, men vad annat kunde man vänta sig. Stjärnan syntes inte längre men det gjorde inget, för nu kunde jag se det jag hade längtat efter i flera dagar och nätter.

Jag kände hur allting släppte och hur en sten lyftes bort från mitt bröst när jag såg det lilla runda hålet i väggen.

Jag kände inte de tårar som rann, bara lättnad och en oerhörd tacksamhet. Med snabba steg tog jag mig fram till husväggen. Jag kilade några meter längs väggen och slank sedan in i hålet. Det var mörkt därinne, men längre in kunde jag ana ett svagt gult sken. Jag skyndade mig dit men stannade upp i öppningen av rummet. Inte förrän då märkte jag tårarna som rann. Stora, blöta tårar som föddes in mina ögon och dog ut på mina kinder. Mina slitna fötter blev blöta, likaså jordgolvet under mig.

Jag såg på henne. Där satt hon framför den lilla brasan av skräp, vyssandes på lilla Tovan. Hon och barnet var magert men de levde, och det var den enda som betydde något. Hon såg på mig och jag märkte att hon grät lika tyst som jag.

När Tovan fick syn på mig såg jag hur hennes stora svarta babyögon spärrades upp. Hon log mot mig och pep försiktigt. Nu kunde jag inte längre hejda mina känslor. Med små bestämda steg gick jag emot dem. Hon tog emot mig med öppna armar och jag kunde känna hennes svaga hjärta slå. Nu grät också Tovan.

Tillsammans hade vi klarat det, för den här gången. Förrådet av jordnötter skulle nog räcka i flera dagar. Men snart skulle jag vara tvungen att ge mig av igen, ensam, genom nya slumkvarter och nya barer. Och åter igen få höra alla dessa hårda ord. Men just nu orkade jag inte tänka på framtiden, vi lever ju i nuet.

Så där satt vi framför den öppna elden, ända in i morgondagens gryning. Musmamma, muspappa och musbarn…