Jennie Sandahl. Augustii 1997.

Ett litet löv föll från trädet. Svävade, susade, med lätta rörelser genom den tjocka sensommar luften. En plötslig vindil fick lövet att vrida sig fram och tillbaka i små, små virvlar, men i en lätt dans besegrade det vinden och fortsatte sin färd sidledes genom luften och ut över ängen. Utom synhåll landade det mjukt i gräset intill en rinnande bäck.

Linna iakttog skådespelet med stor förundran och log för sig själv när hon såg lövet försvinna bort i horisonten. Hon slöt sedan sina ögon stilla och lät ängens alla dofter omsluta henne och fylla hennes sinnen med ro.

En svag doft utav liljekonvalj nådde henne och hon andades in så djupt hon kunde. Försökte fylla sina lungor tills de var på gränsen till att explodera ut i en kaskad utav ljuva dofter av sommar.

Den starka doften utav vått gräs fick hennes näsborrar att vidgas och hon var nära att nysa när hon skyndande lade handen för näsan.

Fortfarande med slutna ögon reste hon sig upp och började sedan snurra vilt, med armarna fritt flygande ut i vinden.

Ängens mjuka gräs kittlade hennes bara fötter och hon fnittrade förtjust likt ett barn på äventyr.

Ut på ängen skred hon, med kjolen fladdrande längst de smala benen och med en änglalik gloria utav vetefärgade lockar kring huvudet.

En fågel flög skrämt undan och satte sig i säkerhet längst uppe i en tallkrona. Med svarta glimrande ögon såg han nyfiket på medan denna virvelvind svepte fram över ängen längst skogsbrynet, utan att ens stanna vid bäckens kant. Med  ett högljutt plaskande kunde han se henne skrattandes snurra ned i bäcken och sedan upp igen på den andra sidan. Ivrigt flaxade han till med sina vingar, som om han skulle vilja vara med i flickans lekfulla färd, och han fortsatte se på henne utan att släppa henne med blicken.

Linna var nu så snurrig att hennes ben inte längre kunde bära henne och hon föll ned i gräset, vilt snurrande, och rullade in i ett stormande hav utav prästkragar.

Inte förrän nu öppnade hon ögonen.

Hon såg upp emot den korall blå himlen och tyckte sig se konturen av ett mansansikte i ett av molnen. Det var ett vackert mansansikte, med ögon så djupa att man nästan kunde ana himlens öppning i dem och det förvånade henne inte om små, små änglar skulle komma utfarande ifrån dem när gestalten blinkade med sina långa ögonfransar.

Hon log när hon på insidan av sina ögonlock såg hur luggen föll fram i hans ansikte och kittlade hans nästipp, och hon skrattade till när hon inbillade sig att han irriterat försökte stoppa tillbaka hårslingan bakom örat, utan resultat.

Så vacker han var, gestalten bland molnen. Men Linna visste att detta var mer är bara en vanlig fantasibild på himlen, och det var hit till de sagolika ängarna hon brukade komma när minnet av honom blev alltför vagt och långt borta. Hit kunde hon alltid komma och stanna tills minnet återigen var påfyllt utav vackra bilder av honom. Hit kom hon så ofta hon kunde, för inom henne vilade en rädsla så enorm att den alltid hängde som ett tunt hölje över hennes axlar.

Hon var rädd för att glömma hans sätt att varsamt höja händerna emot henne när han talade och rädd för att glömma sättet han log på när han såg henne skratta.

Hon ville inte glömma honom. Aldrig någonsin. Men nu hade han varit borta i snart ett helt år och det verkade som om hon var tvungen att leva utan honom. Om hon nu skulle finna kraften att orka fortsätta leva när han inte fanns vid hennes sida längre.

Varje dag, i sol och regn, hade hon gett sig av till ängen bakom bergen och väntat på honom. Hon slutade aldrig hoppas och hon spillde aldrig en tår över honom, för att öppna sitt allra innersta och visa sin svaghet vore som att ge upp hoppet, och det skulle hon aldrig göra. Aldrig någonsin.

Så hon lät ängen bli sina minnens livgivande näring när hon som bäst behövde få känna hans närhet.

Och hon behövde aldrig känna besvikelse, för här, där blommorna växte vilda och säden flög fri i vinden kunde hon finna nyckeln till sin ensamhet och få öppna dörren på vid gavel.

Bara här, där fåglar flög fria högt uppe i luften och friskt vatten porlade i bäcken kunde hon få vara den ängel hon alltid drömt om att få vara.

Linna hade alltid känt sig vilsekommen bland andra människor och så ofta hon fick chans flydde hon ifrån folkmassorna till sina egna små världar. Ibland kunde hon bara sitta och stirra rätt ut i luften med sina stora äppelgröna ögon och folk såg alltid på henne med undran i blicken. Kanske tyckte de att hon var galen eller bara lite underlig. Men Linna brydde sig varken om det ena eller det andra, för så länge hon hade drömmarna som ett stilla lugn inom sig skulle ingen kunna rubba henne ur balans. Ingen skulle någonsin få stjäla hennes allra innersta längtan hur illa de än gjorde henne.

Och så länge hon hade de vackra drömmarna omkring sig kunde hon plocka fram alla de människor hon älskade mest av alla, precis när hon ville, och utan krav och måsten kunde hon dela dess sorg och glädje och få vandra världen runt utan att känna smärta, bara för att få vara hos dem igen. För att få vara hos honom igen...

En plötslig vindil svepte förbi Linna och fick henne att huttra till. Fort drog hon koftan tätare omkring sig och satte sig upp i gräset. Hon såg sig frågande omkring. Solen hade visst gått i moln utan att hon märkt något och nu låg ett tungt mörker över det förr så ljusa landskapet. Långa skuggor lekte bland blommorna på ängen och de gamla ekarna sträckte sina grenar hotfullt emot himlen, som om de ropade i extaslik dvala efter deras mästare bland stjärnorna.

Linna frös nu så pass att hon skakade tänder och hennes svala sommarklänning gav ett makabert intryck under de tunga, mörkgrå molnen.

Om hon bara hade haft honom här hos sig. Om hon bara hade fått se honom le en enda gång till och höra hans klingande röst eka bland träden. Men hon skulle inte ge upp nu, nu när hon kommit så långt på vägen ut ifrån de svarta sorgernas land. Hon skulle inte gråta...

Men samtidigt som den första regndroppen föll gav Linna för första gången efter för sitt hjärta. För första gången på så länge rev hon ned barriären inom sig och blottade sin sargade själ för himlen.

Hon lät regnet ösa ned över sitt öppna sår och lät det fylla hennes ensamhet.

En stor blank tår föddes i hennes ögonvrå och lät följa hennes frusna kind ned emot hakans spets. Sakta växte den sig större på vägen ned och föll sedan ljudlöst emot marken. Kvar på hennes kind blev endast ett blött spår utav smärta.

Snart hade tårarna växt sig större och smärtan i bröstet allt starkare och Linna kände inte längre att hon frös. För vad gjorde det att hennes fingrar hade blivit blåa av köld, när hon ändå aldrig skulle få hålla den hand hon saknade, i sin? vad gjorde det om hon så skulle dö i det regnvåta gräset när hon ändå aldrig skulle få lyckan att dela hans värme?

Inget. För Linna hade just sett sanningen i vitögat och hon förstod att hon aldrig mer skulle kunna leva utan honom. Inte nu när hon äntligen hade vågat visa sitt hjärtas svidande längtan. Hon kunde inte vända tillbaka för nu hade hon spillt sina tårar för honom och det fick henne att inse att hon hade nått gränsen. Hon hade gett upp.

Han, hennes allt, hade alltid funnits där för henne. Han var den enda människa som någonsin hade funnits där när hon behövde någon och han hade blivit hennes första riktiga vän.

Aldrig hade han sviket henne och aldrig hade han brytt sig om att hon ofta försvann i ett hav utav drömmar och fantasier. Aldrig sagt att de var fåniga, bara accepterat det precis som han hade accepterat hela henne.

De hade inte växt upp tillsammans, bara träffats en blåsig höstdag när hon suttit på ängen för att måla färdigt sin akvarell tavla.

Han hade plötsligt dykt upp i skogsbrynet med ett metspö i sin hand och Linna hade blivit skrämd och spillt ut sin vattenburk i gräset. Generat hade han bett om ursäkt för att han hade skrämt henne och erbjudit sig att hämta nytt vatten i bäcken. Påtagen utav det plötsliga besöket lät hon honom villigt göra det. När han sedan fått syn på hennes akvarell hade han suckat högt av förtjusning och bett henne med sina varma ögon att lära honom. Han berömde henne, och hon hade blivit varm om hjärtat.

Linna som alltid känt sig besvärad tillsammans med andra människor blev förvirrad när hon upptäckte hur lätt det var att prata med honom.

Dagen efter hade de tillsammans suttit på ängen och målat och Linna hade visat honom hur man hanterar en pensel utan att få ont i tummen. Han hade blivit imponerad utav alla hennes små knep och han var den första som fick henne att skratta. Minnet sved i henne.

Han var den första som fick ta del av hennes nyckel och stiga in i hennes hjärta, den enda främling som fått vandra på den sårbara marken i hennes själ. Och hon hade låst dörren ordentligt efter honom, för att aldrig släppa ut honom igen.

De började träffas varje dag, men bara på den lilla ängen bakom bergen. Visst gav de sig ut i de djupa skogarna, besteg bergen och badade i de kalla sjöarna, men oftast satt de bara där och lät vinden leka i deras hår. Och visst fanns det fanns gånger då Linna undrade varför han aldrig pratade om sig själv och sin familj men det besvärade henne inte att han var lika försynt som henne, för själv pratade hon inte heller om livet utanför ängarna.

En gång, då de suttit hopkurade under ett plötsligt skyfall, hade hon tagit mod till sig och frågat honom vart han kom ifrån, men han hade bara sett på henne med vördnad och viskat ömt:

- Där stjärnor faller.

Sedan hade varken hon eller han nämnt det mer, och kanske var det bäst så.

Linna som aldrig upplevt känslan av att hålla av någon älskade nu någon plötsligt, så starkt och innerligt att hela hennes kropp fylldes med små porlande bäckar.

Utan att kräva något eller ta något för givet lät hon bara kärleken få växa sig ännu starkare och det enda hon ville var att få ge honom allt. Hon skulle aldrig kväva honom med önskningar eller fylla honom med osanningar, aldrig vara någon annan än den hon var. Bara hon fick ge honom sin kärlek och vara hos honom tills döden skulle ta hennes själ.

Men nu hade han för första gången svikit henne och hon kunde inte längre se vart hennes smärta bar henne.

Linna kröp ihop i fosterställning med benen högt uppdragna emot bröstet, som om hon på det sättet skulle kunna skydda sig emot sanningen., och tårar svarta av brustna drömmar fortsatte att  rinna.

Nu började hon ångra det hon hade gjort men hon visste att hon ändå inte hade kunnat stoppa det som skulle ske. Hennes kärlek var för kraftfull för att stoppas tillbaka dit den först hade kommit ifrån.

Nu hade hon skrämd iväg honom också, såsom hon alltid fick människor att fly ifrån henne. Men denna gång var det annorlunda, för hennes djupa kärlek hörde hemma hos honom, hur det än skulle ske.

Så hon hade gett sig av till en plats i skogen som hon aldrig visat honom, och satt sig ned under den största av ekarna. I timmar hade hon suttit och förvandlat sina tankar till små, små bokstäver på vitt papper utan att ens lägga märke till skymningen, och när klockan hade slagit midnatt hade hon lyft blicken ifrån pennan och funnit en stor hög av skrivna blad.

Två dagar senare höll hon brevet i sin hand, som skakade lätt utav nervositet, intill Trollstenen. Han hade visat henne den en gång för länge sedan och tillsammans hade de försökt bestiga den magnifika stenen, och hon visste att han brukade bege sig dit när han ville vara ensam.

Nu stod hon där, och med varm andedräkt blåste hon i kuvertet och försökte se sin kärlek som små älvor inta brevet, innan hon snabbt förslöt det. Sedan lade hon det mellan sina handflator och bad vid Gud att det skulle bringa lycka tillbaka.

När hon intalat sig länge nog släppte hon varsamt ned brevet vid Trollstenens branta fot och hon såg mörkret lägga sig och sluka alla hennes innersta hemligheter.

Sedan började hon springa tills benen inte längre kunde bära henne och utmattad hade hon fallit ihop i mossen.

Hon hade aldrig ångrat sig. Inte förrän nu. Trots att hon hade skrämt iväg honom med sina längtans ord hade hon aldrig velat vända tillbaka tiden tills då han fanns hos henne, för hennes liv tillhörde bara honom och ville han inte ha henne skulle hon aldrig mer älska någon. Hon var dömd till att fortsätta leva ensam med ett svart hål i själen, och allt var hennes eget fel. Hon hade bara sig själv att skylla.

Nu skulle hon få återgå till att bli den ensamma Linna igen istället för den sagolika Linna hon hade blivit tack vare honom.

Hon ville inte vända tillbaka, men hon var tvungen.

En vass blixt fick himlen att skina upp för ett kort ögonblick och Linna ryckte skrämt undan. Molnen hade dragit ihop sig mer nu och långt borta längst bergsranden hördes ett djupt muller.

Linna hade slutat skaka men fortfarande rann våta tårar ned längst med hennes fräkniga näsa.

Just som en till blixt sken upp på himlen hörde hon ett prasslande ljud bakom sig. Hon blev skräm och vände sig snabbt om.

Om det var hallucinationer på grund utav kylan eller bara hennes fantasier som spelade henne ett spratt visste hon inte. Bara att en känsla så stark genljöd henne från topp till tå och fick blodet att rusa runt i hennes nedkylda kropp.

Plötsligt hade det kala landskapet lysts upp. Men inte utav solen.

- Jag visste att jag kunde finna dig här, sa han och log...

Sakta lyfte han blicken ifrån marken och såg på henne. Hans ögon var fortfarande lysande blå men hon kunde se att han hade förändrats. Eller kanske var det hon som såg på honom på ett annorlunda sätt utan att lägga märke till det.

Utan att egentligen veta hur stod han framför henne och en förunderlig tystnad uppstod på ängen. Det var som om de två befann sig i en glaskupa dit skogens ljud inte kunde ta sig igenom och Linna fick för sig att de var ensamma i världen. Kanske hade himlen öppnat sig ovanför deras huvuden, men i så fall brydde det inte Linna, för så länge han fanns där framför henne hade hon funnit sin egen lilla himmel.

Ett djupt suckande hördes ifrån träden men allt hon kunde uppfatta var gestalten framför sig.

Med en känsla av att sakta kvävas i sin egen längtan lyfte han sakta sin hand och rörde varsamt vid hennes våta kind. Små pilar av värme genomborrade henne. Hon såg ned på sina fötter som för att övertyga sig själv om att hon verkligen existerade.

Hans sätt att utstråla en så djupt förstående intelligens fick henne för ett ögonblick att tro att jordens skapare hade uppenbarat sig, men när hon slog upp blicken igen mötte hon bara ett välkänt ansikte.

Hennes kinder blev blossande rosenröda när hon upptäckte att han hade flyttat sig närmare henne, men med ett lugn så enormt som världens sju hav vaggades hon in i en sagolik dröm i hans famn och kvar av världen utanför blev blott en strimma utav ljus.

Han höll henne hårt, men utan att göra henne det minsta illa, och han gav henne allt det hon någonsin sökt efter men utan att kräva något tillbaka. I hans famn blev hon till guld.

Precis när en stjärna föll ifrån himlen lade han sina händer kring hennes smala midja och kysste henne. Ljuva melodier forsade som floder igenom henne och varje nerv började spela bara för honom. För första gången behövde inte Linna bege sig till en annan värld, för hon hade funnit sin dröm precis här och nu, och för ett kort ögonblick kände Linna hur hennes hjärta stannade.

Linna rös till. Tänk om detta bara hade varit en dröm! Precis som alla andra gånger då hon känt sig ensam och försvunnit bort. Tänk om hon skulle öppna ögonen och finna att allt bara hade varit hennes galna fantasier!

Linna blev vettskrämd och blinkade till häftigt för att försäkra sig om att detta var ännu en dröm, men gestalten stod fortfarande kvar framför henne.

Han hade precis öppnat munnen för att tala till henne och hon såg på honom med förundran när han stilla sa:

- Jag tillhör dig.

Linna log försiktigt och gav honom sin hand medan han fortsatte.

- Ibland är saker inte som man tror att de är och jag vet att jag har gjort dig illa, men jag har kommit för att ta dig med nu, dit där stjärnor faller...

Han slog ned blicken och en hårslinga föll ned i hans ansikte. Så tog han hennes andra hand i sin och nickade bort emot skogsbrynet och villigt lät hon sig följa med. Bort ifrån ängen och den grå himlen och bort ifrån verkligheten.

Vad Linna inte såg var att gestalten lämnade något bakom sig.

I gräset, bland de regnvåta blommorna låg kvar ett par skimrande vita änglavingar...