Jennie Sandahl

Kvart över ett. Det är stilla i huset, ljusen är släckta och dörrarna stängda. Hon sparkar av sig täcket för att bli kvitt den klaustrofobiska smärtan i bröstet. Det är alldeles för varmt i natt, som om någon med flit har stängt in solen i hennes lakan. I taket hänger drömmarna på rad, utom räckhåll för hennes trevande händer och trötta ögon. Hon sträcker på sig och låter täcket falla till golvet med ett efterföljande vinddrag som får dammet att dansa runt sängstolparna under henne. Hon sträcker ut sig och blir ett med madrassen, kamouflerad av skenet från fönstret och dold av dunklet bakom henne.
Dörren ut ur hennes vilsenhet är endast en svag siluett men handtaget glänser svagt från fönstrets ögon. Ingen vet att hon är här.
Hon vill ta sig ut, ta sig bort, men hennes medvetna är inte närvarande mer än drömmarna. Ändå kan hon känna att det finns en ny dag bakom det där glänsande handtaget, en dag som kommer att vara ljusare än hennes ljusblå pupiller. Hon vet, men hon har inte förstått.

Det finns ett tomrum i hennes maggrop men hon kan inte medvetet sätta fingret på vad som får henne att känna att hon har tappat kontrollen. Hon borde stanna kvar vid tanken, utveckla den och hitta den förlorade länken, men orden bränner alltför hett. Hon saknar. Men hon kan inte identifiera vad det är hon vill ha eller borde ha. Känslan av att få krama om något får henne att hastigt resa sig upp ur sängen. Tröttheten hänger som ett draperi framför hennes magra ansikte och hon är tvungen att hålla sig i den högra sängstolpen för att inte falla. Täcket har knölat ihop sig på cementgolvet och hon trampar på det i sitt sökande efter något att hålla om. Trevande sticker hon in handen under sängen och greppar tag om någonting hårt. Hon känner sig matt. Hastigt slinker hon ner i sängen igen och begraver sitt ansikte under kudden.
Hon somnar av utmattning, med de tunna armarna kring en röd sko.

Ibland tar känslor slut. Idag är en sådan dag och hon vill helst av allt gömma sig under kudden resten av dagen. Men den svaga strimma av ljus som har hittat in mellan brädorna ovanför fönstren kittlar hennes ögon och hon kan inte låta bli att öppna ögonen.

Om hon ändå skulle ta och leva en dag till.