Jennie Sandahl. Februari 2001.

Hon fixerar blicken, gömmer sin längtan under snöflingorna på marken. Paralyserad, ömsom fascinerad. Det finns ord på hennes tunga, men världen har blivit döv. Någon har kamouflerat hennes ansikte, begravt henne under dussintals lögner. Hon är ingen. Kanske någon, men inte som du. Tveksamma steg tar henne framåt men leder aldrig någonstans, bara längre bort. Instinkten är att fly men någon har stulit hennes gener.

Hon kan inte stanna. Därför finns hon där du inte kan se henne, där hon fortfarande kan låtsas att hon lever. Människorna finns kvar runt hennes, men inte hos henne.
Hon kan inte urskiljas ur kylan. Det är frost runt hennes tankar och is i hennes hår. Hon faller med flingorna, fastnar i någons hår och smälter bort. Hon lämnar aldrig spår, utan upphör att existera lika hastigt som hon kommit. – Kan snö ta slut?

Gröna ögon blir aldrig ihågkomna. De tillhör henne likväl som flykten, men hon tillhör inte dem. Tunna armar finner aldrig svaret hos någon annan än sig själv. Gåtan är hennes, men hon har inte förstått att den kräver ett svar.

Tusentals bleka löften har gett färg åt hennes kinder, satt linjer i hennes hår som inte går att sudda ut. Hon har inte tvättat sin själ på mycket länge. Rädd för att börja om, rädd för att glömmas bort. Nattfjärilar finner en bostad i hennes ängslan, biter sig fast i tveksamheten och bildar variga sår. – Säg mig, vågar du ta henne till ditt hjärta?

Ärren stannar alltid kvar, likväl som flickan. Men med tidens gång är de båda bortglömda.